Gamblers vardag

En natt i Kungsan

Det är under tidiga 80talet i Stockholm, högsommar med varma mörka augustinätter och jag börjar snart sista året i gymnasiet.

Första året på Östra Real hade förändrat mig som person, från att endast varit intresserad av djur och natur samt lite spel, fick jag ytterligare en passion. Backgammon blev ett nytt spel att förkovra mig i.

Jag hade också insett vikten av att vara lite ball, veta vad som händer på stan och vilka band som spelade på vilka krogar. Jag hade börjat gå på Ritz som låg under hotell Malmen i tunnelbaneuppgången på medborgarplatsen samt Fashing.

Och framförallt hade jag börjat jobba med några Linköpingsbor på ett Synthdisco som hade det fantastiska namnet Rip Off, det låg i källaren på glasscafet Evergreens, mittimot Riche på Birger Jarlsgatan. Snacka om att man var ball på Östra Real, när man kunde ta tjejer förbi kön och ordna friplåtar till konserterna på onsdagarna. Några gånger per månad hade vi rockband som spelade. Och det kunde vara ganska häftiga band som tex The Dogs som spelade Fransk punk från Paris, Telephone som var någon sorts syntrockversion och Ubangi inte minst, med Orup och Kia Berg. Tant Strul och Nomads var också heta under denna tid. Tyvärr så var vi för sena för Ebba Grön och Imperiet var redan för stora. Jag gick under denna tid på alla dom balla nattklubbarna, Alexandra, Cafe Opera, Victoria, Daily News, Big Brother . Ingenstans behövde man betala inträde eller stå i kö, för man kände all krogpersonal och alla dörrvakter. Man var kung på stan, fast kanske ändå inte riktigt.

Dels var man alltid stengul, man hade till några öl, man kunde ofta krita några öl till och sedan kände man bartendrarna så man fick någon, men framförallt, alla kände man inte.

Förortsgängen med Chago som var kampsportsguru  och en figur som senare blev känd, ökänd t o m, Kungen av Kungsan blev han snart kallad, Paulo Roberto. Dom och deras polare kände man inte, och det kunde vara problematiskt, då dessa så kallade kickers och syntharna inte gillade varandra, och syntharna gick på vårat synthdisco .

Dagarna fördrev man med att spela backgammon och sola, antingen i Kungsträdgården eller på Rålambshovsparken på Kungsholmen.

På kvällen samlades man oftast i Kungsträdgården för att fortsätta Backgammonspelet samt dricka öl som alltid stod i kassar under buskarna bakom spelborden. Kungsan var alltid ganska gemytligt, då det fanns massor med lösa existenser som drev omkring, men sällan ställde till ofog. Blandningen av spelare var fantastisk med medelhavets alla kulturer samlade runt det lilla brädspelet med sina tärningar och kub. Förmodligen var detta en av orsakerna varför förortsligisterna lät oss vara, då de säkerligen hade släktingar som spelade med oss och dessa hade fridlyst oss svennar. Kanske kickers egentligen hade ett oförtjänt dåligt rykte.

Dessvärre blev jag också uppskov till en ny regel i cashspel i backgammon, att alltid betala när någon förlorat 10 punkter. Insatserna var sällan höga under denna period, utan gängse taxan var 10kr punkten och hade man riktig otur och spelade sällsynt uselt kunde man förlora några hundra punkter, men det normala var kanske 5-600kr i vinst eller fölust. Många av oss spelare hade mycket ojämn inkomst, och moneymanegement var inte ens uppfunnet. Och sämst av alla var nog undertecknad, så jag hade för vana att när pengarna hade tagit slut och man började närma sig kreditgränsen så försvann jag skyndsamt i väg till toaletten och återkom först några dagar senare när jag hade deg att betala skulderna med. Självklart tröttnade spelarna på mig och till slut fick jag visa cash innan jag fick var med. Alla är vi barn i början och man lärde sig att inte lufta. Fortfarande är detta ett problem i backgammonvärlden, då man aldrig spelar om cash på bordet, utan för bok och oftast betalar när spelet tar slut. Underligt nog har inte heller insatsen höjts på 20 år, det är fortfarande 10-20kr poängen som spelas i Stockholm.

Nåväl, en av dessa nätter hade vi spelat hela dagen och petat i oss en del öl, men stämningen var fantastisk och det stod en ring av åskade runt spelbordet där vi som alltid spelade Chuette, dvs en spelare är bank och spelar mot övriga spelare och dessa spelare har en kapten som flyttar pjäserna, men alla får vara med och bestämma hur kaptenen ska flytta, dock har kaptenen vetorätt. Det kan verkligen ha  sina poänger när man spelar med temperamentsfulla människor.  Alla spelare har också varsin kub, där insatsen per poäng är bestämd och sedan kan det dubblas när någon sida anser sig ha en bättre spelställning.

Plötsligt blir det kravaller, det blixtrar av blåljus och hundar skäller och hästar gnäggar. Vi reagerar inte i någon större utsträckning förrän en häst kommer brakande genom ett av buskagen, upptäcker oss i absolut sista stund och gör ett elegant hopp över spelbordet och oss, varvid MattJosef får en smäll i huvudet av en hästhov och rejält ont i skallen efteråt. Men MattJosef var av segt virke och muttrade att det gjorde ondare att få en kula i huvudet och visade ett ärr han fått i Afganistan, Förmodligen hade han väl blivit beskjuten vid en mattaffär eller liknande?.

Vi samlar upp tärningarna som Josef tappade och upptäcker att en tärning är borta. Det är en katastrof, för då går det inte att spela längre, men en kraftig, mörk ung kille i gympadojor kommer fram till bordet och slänger fram tärningen, är det denna ni letar efter säger han” vad spelar ni för nåt? Vi visar och berättar och frågar vad han heter? Paolo svarar han kort och ser sig omkring, ”om någon frågar kan ni väl säga att jag satt här i kväll och spelade!

Det var väl egentligen ingen fråga, utan mer ett påstående, men vi var inga aviga människor, utan nickade och fortsatte vårat spel.

Något år senare räddade nog Paolo och hans gäng undertecknad, då jag var på väg hem en sen natt från Cafe Opera och upptäckte ett skinnskalle gäng som följde efter mig genom parken, vad skinnhuvudena INTE hade upptäckt var Paolo och hans kickers, som kom från ett annat håll, dolda av buskarna. Jag skyndade på stegen lite och nickade till Paulo och sa, det kommer några kalhyggen bakom mig som vill knacka svartskallar påstår dom. Lugnt sa Paolo, vi ska de dom chansen !

Det var det sista jag såg av den mannen på över 20 år, men han har nog inte förändrats nämvärt, han anser säkert fortfarande att ett numerärt underläge endast ger en mer utrymme att veva på.

Hatten

www.gamblersvardag.se