Yrkesfiske i Skärgården är inte längre försvarbart
Stockholms skärgård är så gott som utfiskad vad det gäller all rovfisk, endast strömmingen lever och frodas och föralldel odlad Lax och Havsöring. Denna strömming kan med fördel fiskas utanför skärgården på fritt vatten under de perioder fisken finns på plats. Fisket i Stockholms Skärgård är i det närmaste stendött, Aborre, Gädda, Gös är sällsynta fiskar i dag, och det tar säkerligen 5 gånger så lång tid för en fritidsfiskare att få dessa fiskar på kroken jämfört med endast fem år sedan. Yrkesfiskarna : http://www.dn.se/debatt/replik-fiskeriverket-vill-ta-dod-pa-det-kustnara-skargardsfisket-1.1119007 klagar självklart, men jag har aldrig förstått varför just yrkesfiskare ska ha ett icke lönsamt och dessutom biologiskt icke försvarbart yrke kvar, när alla andra yrken med liknande förutsättningar har flyttat till länder med bättre villkor. Levande Skärgård, visst är det trevligt, men inte på bekostnad av levande vatten i Skärgården. Ge samtliga yrkesfiskare en rejäl omställningsbidrag alternativt förtidspensionera dom och de får glädja sig åt sina fritidssysselsättningar. Men att bevara något som inte är lönsamt utan ohyggligt stora bidrag, när det inte ger andra värden för Skärgården, är det faktist inte försvarbart längre. Det finns INGET som heter tradition i yrken, det har varvsarbetare, skräddare, sömmerskor, textilfabrikanter och inte minst bönder fått lära sig sista trettio åren i Sverige. Det är oerhört mycket viktigare att Skärgården får en chans att återhämta sig, freda alla vatten under fiskarnas lektid och låt yrkesfisket ske på fritt vatten under kontrollerade former. Fritidsfiskarna är i dag ytterst få i Skärgården, dom finns i dag i Mälaren där det fortfarande finns gott om fisk kvar, beroende på att yrkesfisket i Mälaren är försumbart. Yrkesfiskarna får inse, precis som ett oerhört stort antal andra yrkesverksamma inom specialiserade yrken, att det i dag inte är lönsamt utan oerhört stora pekuniära lättnader från olika myndigheter och det helt enkelt är dags att lära om.
Själv har jag fritidsfiskat i Skärgården från Stockholm till Forsmark, och det är i dag bortkastad tid förutom på ett fåtal platser där de sista resterna av rovfiskbeståndet utöver Lax och Havsöring fortfarande samlas. MVH Hatten
6 Kommentarer
Lämna en kommentar
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar
Har själv lyckats landat en gädda på ungefär 30 turer på bryggorna längs Bullandö. Förhoppningsvis blir det förändring innan det är för sent.
Har rötterna i Hälsingland, ta bilen dit så ska du få se på gäddfiske 🙂
Jag var sommarbarn i Järvsö, där tjuvfiskade jag endast regnbåge i en tjärn lågt från allfartsvägarna. Ljusnan var väl utfiskad vad det gällde ädelfisken har jag för mig. Därimot har jag fiskat mycket i Garnsviken som rinner från Uppsala(förr i tiden) till Åkersberga och ut i skärgården. Jag fick som mest 34 gäddor på en lång morgontur för 30talet år sedan. Normalt tog jag runt 200 gäddor per år, men fiskade också väldigt mycket. Största gäddan jag fångat vägde 9.2kg. Nu fiskar jag inte längre, då sjön är rejält övergödd av bönderna som övergödslar åkrarna runt sjön. Dessutom finns det sedan många år en sluss i Åkersberga, som reglerar vattnet till ett alltför lågt vattenstånd. Fantastiskt bra metvatten är Garnsviken, med rejält stora Sutare, Sarv och Vimma bla. Även Ruda och Karp samt ål och divarse andra mindre ätbara arter av fin storlek gillar den övergödslade sjön. Oerhört stor Asp(största 6.5kg men ingen storlek på Gös och Aborre att tala om.
MVH Hatten
Bodde själv i Arbrå/Rengsjö. Är uppe på Angeltävling varje år i Rengsjö där gädda endast gills som tävlingsfisk. Har haft funderingar på att testa sådant fiske i skärgården någon vinter.
Det skär i hjärtat varje gång jag läser om utarmningen av fisket. Själv fiskade jag väldigt mycket i och ikring Kristianstad när jag var liten. Den kanal som rinner genom centrala Kristianstad (fd vallgrav) var ett eldorado för såväl metare som gäddfiskare. Framförallt mete av gädda med levande betesfisk var en ren njutning. Ofta så såg man gäddan från början och placerade strategiskt ut sitt levande agn en bit bort och sedan kunde man studera gäddans anfallsmönster och sväljteknik på ett underbart sätt. Tog som störst en gädda på 11.1kg (självklart återsattes den). Detta var en mytomspunnen pjäs som jag och mina vänner vid ett flertal tillfällen iakttog och även lyckades locka till hugg. Dock lyckades vi endast landa den vid ett tillfälle. Metet i kanalen var pga dyig botten uteslutande flötmete och grov Id (2.4kg på toppknutet teleskopspö..), Brax, Sutare, Sarv och i sällsynta fall Ruda var vårt mål. Fint gäddfiske fanns även i vikarna kring Tosteberga hamn och här går det fortfarande att vid rätt tillfälle landa en handfull gäddor på en dag. Har ett par fina ställen till att dela med mig om någon är intresserad av ett lovande fiske i Kristianstadstrakten. Nu laddar vi för fotbolls VM!
Angelfiske är en fin gammal tradition, som undertecknad fick lära sig av ett riktigt orginal till fiskargubbe och tillika snickare. Han bodde granne med gården farsan köpte, och mitt första möte med honom som 6 åring var en midsommarhelg, där gårdsförvaltaren och fiskargubben drack kaffekask, frågade vad jag ville ha, och sa att det fanns saft, kaffe glögg och kask att välja på. Glögg sa jag, och fick starkglögg visade det sig. Då jag spottade och frästa så fick jag utspädd:-). Fiskargubben var sanslöst vass på angelfiske och hade gått på Garnsviken i 75år och visade mig grunderna i insjöfiske. Han högg upp hålen för angeldonen med en 150år gammal Isbill från Wira Bruk, tung som fan och rakbladsvass. Smidd i samma stål som klingorna till värjorna som Sveriges soldatern utrustades med. Angeldon och mörtmjärdar var gjorda av honom själv. Trots sina 75 år på sjön, så kunde han inte simma. Och jag hjälpte till och med till att dra upp honom en vårvinter i slutet på 70talet, när han sprang efter fällning. Rakt över samma vindöga som han varnat mig för. Som tur var hade farsan prackat på oss en livlina, vilket vi aldrig hade haft med oss innan på isen, utan den hade vi aldrig fått upp gubben. Gårdsförvaltaren gick fram till iskanten och kastade en stor ögla över gubben, men han viftade så förbannat, att öglan hela tiden åkte av. Så gårdsförvaltaren fick krypa fram till hålet, och lägga öglan över gubben för hand, och samtidigt hålla undan för gubbens viftande armar. Så fort gubben kom upp på isen, så ställde han sig upp, men hälarna på vakens kant och kunde lika gärna ramlat i igen. Gubben tog sparken hem till tanten och berättade, med vatten droppandes från kepsen och blöt som en katt” gick igenom vid strandkanten, ska bara byta kläder” 🙂 . Annat virke i folket förr. Fiskargubben lärde mig att Slanta också, då man använder ett 5meter långt spö, med en tjock garnlina liggandes i båten. Bete i form av en böjd nål som gjutits in i spolformigt bly. Denna nål placerades in i den döda mörtens mage och hakades fast och sedan stog man i båtens akter, med linan hakad i en öppen öggla i spöts topp, och doppade mörten i näckrosöppningar och vasskanter. Detta är ett fiske för sommarbruk, då sjöarna växer igen och gäddan är slö- När gäddan tog mörten så hakade man av linan i spötoppen och lät gäddan ta mörten och simma iväg för att svälja. Under tiden tog man lite kaffe och väntade kanske 5 minuter. Sedan drog man helt enkelt upp gäddan, spelade ingen roll om gäddan gått runt i vass och näckroser, då linan var tjock och betet fast förankrat i gäddans mage. Husbehovsfiske som det hette förr, inte så mycket sportfiske kanske, men förmodligen ett uråldrigt sätt att fiska på.
// Hatten
Taylor vs Wariner finns till 2.36 pinnen , 400m , rekades av Vaxster tidigare om ni minns 🙂