Gamblers vardag

Artikel från Hattens resa hösten 2008 –  ”Dom två härliga veckorna i höstas, när jag spelade poker och kelade med lejon i Sun City i Sydafrika.”

SYDAFRIKA, Efter sextontimmars flygresa är jag framme i Johannesburg. Mitt bagage är som omväxling med. Victor Chandlers sydafrikanska delägare Andrew Moshal och hans vapendragare Robert Duthie bildar välkomstdelegation.

Vi åker till ett lokalt casino i närheten av flygplatsen. Det är uppsamlingsplatsen för övriga svenska spelare som alla anländer med olika flyg. Det finns poker på casinot, men de högsta blindarna är på 5-10 rand (4-8 sek) och det är alltför långt mellan varje giv. Raken är på 5 % och tak på 200 rand. Den skatten är svårslagen och endast casinot kan vinna. Jag ser istället till att sova och ladda inför morgondagens vidarefärd.

Det är fyra timmars resa mellan Johannesburg (lokalt Joburg) och Sun City. Brunbrända slätter omger staden. Det är tidig vår och savannen spirar, buskar blommar i vitt. Jag ser flera bekanta från tidigare resor på bussen. De flesta i bussen snarkar. Jag är alltför nyfiken för att kunna sova, sedan barnsben har jag hört så mycket om Afrika, och bara att få färdas genom landskapet är en upplevelse.

Bussen saktar in. Vi har kommit fram till ett fort med beväpnade soldater och staket så långt man kan se. Ovanför vaktkuren står det Sun City. Innanför portarna bjuder hotellen ut sig i all sin prakt, det ena mäktigare än det andra. Väl framme vid Palace Hotell möter vi en jättelik fontän av antilophuvuden. Hotellets arkitektur svämmar över av överdådiga byggnadsdetaljer i form av afrikanskt djurliv men till skillnad från Las Vegas är det inte vulgärt.

Mitt rum visar sig sakna Internet !? Portieren säger att endast sviterna har det och då kostar det extra, rejält mycket extra. Efter en het diskussion får jag en svit. Jag packar upp, startar datorn och konstaterar att internet fungerar.

Uppkopplingen är långsam. Men jag glömmer snart tvåtusentalets små irritations moment. En fantastisk utsikt över dalen möter mig då jag öppnar balkongen. Det påkostade poolområdet och en sjö bildar förgrunden. Branta bergsmassiv och vattenfall ramar in området och fulländar synen.

Varje kväll träffas spelarna som köpt in sig genom Victor Chandler i den magnifika foajén för gemensam middag. Första kvällen äter vi på casinoområdet. Maten är inte den bästa men spelarna är trevliga och pratsamma. Priserna i en skyddad verkstad som Sun City förväntar man sig vara rejält tilltagna men det känns sällan dyrt. Normalpris för en förrätt är ca 40-50 r och huvudrätt 70-120 r. En flaska sydafrikanskt vin kostar ca 100-150 r. Middagarna blir något man ser fram emot och att Mr. Chandler alltid tar notan gör inte saken sämre.

Första kvällen går vi vidare till den enda nattklubben som verkar finnas och får problem. En av spelarna ser enligt vakten för ung ut. Jag gör precis som i Sverige och ber att få prata med klubbchefen. Jag meddelar att här gäller alla eller ingen. Att alla femton till slut kommer in är kanske inte konstigt då det visar sig att det bara finns tre andra personer i lokalen. Vi låter oss inte nedslås utan beställer in en mäklarbricka; vodka och Redbull samt några flaskor rödvin. Det sätter fart på sällskapet och för att citera Shakespeare ”The rest is silence”.

Några timmars nattsömn belönas med en vidunderlig frukostbuffé. Här finns ägg, omelett, pannkakor, rysk kaviar, champagne, ostron, rökt lax, tio sorters frukt, korvar, bacon, stekta tomater, bröd och ostar. Jag hejar på några av gårdagens bleknade gladiatorer och sätter mig med en bok i solen.

På kvällen åker vi till casinot för att se vad som erbjuds i form av tur- och skicklighetsspel. När jag var tjugo jobbade jag som croupier och tycker fortfarande att det är intressant att se hur rutinerna på casinon runt om i världen. I Sun City fungerar de uselt. Croupiererna är värdelösa, det tar fem-sex minuter mellan varje slag på rouletten. Jag fick lära mig att det inte ska ta mer än trettio sekunder. Blackjacken är något bättre, men även den är på tok för seg.

På pokerborden gäller 5 % i rake, med tak på 150 rand oavsett nivå på mörkar. Det är låga upptag, 50 big blinds som lägst, men istället inget tak, så det finns möjlighet att spela med rejält djupa stackar. Det går för långsamt, det är sällan mer än 10 givar i timmen mot mer normala 20-25. Spelarna är överlag veklösa, de synar allt men slår mycket sällan om. De bluffar sällan och framförallt så kan de inte vika A-? vilket gör att du får bra betalt på höga kickers. Två par och triss betalar sig ofta. Sydafrikaner har också en benägenhet att hänga fast vid framförallt färgdrag, där de gärna synar hela floppen oavsett bräda och pottodds. Tyvärr är borden fulla och väntelistorna långa så jag hamnar i baren.

Jag pratar med en trevlig kvinna från Stockholm. Hon har växt upp i Tanzania och Kenya och berättar med stor inlevelse om den tiden och om Afrika i allmänhet. Hennes son deltar i turneringen. Det visar sig att jag känner honom och otroligt nog även träffat henne i Stockholms krogvärld för tjugofem år sedan. Efter många glas vin inser jag att det är dags att ta mig till hotellet. Nästa eftermiddag ska vi på safari.

Vi är arton personer på en lastbil med öppna sidor för det ska gå att fotografera. Pilanesber djurreservat ligger trettio minuter från Sun City. Fjolårsgräset är brunt och de actionvana pokerjuniorerna klagar över bristen på djur. En noshörning står i vägen och plötsligt är det antiloper, gnuer, springbockar och zebror överallt. Vi klättrar på varandra för att få fritt fält och bra bilder. I skymningen kommer vi till en sjö där djuren samlas för att dricka. En elefanthjord leker i vattenbrynet. På en ö ligger ett gäng krokodiler och väntar. En flock noshörningar ställer sig i försvarsformation runt en liten kalv. Det påminner starkt om en vagnsborg från vilda västern.

TURNERINGEN

Vi blir till slut 273 spelare som betalar 3000$ i startavgift. Spelpassen är 45 minuter långa med 10 000 marker i start och mörkar på 25-50. Rebuyperioden är 4 timmar och ett inköp kostar 600$ för 10 000 marker. Därefter är det 1000$ add-on som ger 15000 marker. Bland de mer kända spelarna i startfältet finns Patrik Antonius, Clonie Gowen, Ray Rahme och skådespelerskan Shannon Elizabeth.

Jag hamnar vid ett bra bord, med hög snittålder och enbart sydafrikaner, med ett trevligt och mycket kvinnligt undantag: Clonie Gowen.

Jag pratar på med min vanliga svada. Här gäller det att snabbt skaffa sig information om personligheter och spelkunskaper. Till höger om mig har jag en enorm sydafrikan som driver ett gruvdriftsföretag och har en ranch i närheten. Han bryter kraftigt på tyska och verkar otroligt nog oberörd av all sprit han beställer. Det blir en rivstart på turneringen för min del. Jag får 3-4 i klöver på lilla mörken. Vi är fem man som synar. Flopp 2k-6k-Js och jag har troligen 13 outs. Jag knackar i hopp om att någon ska beta, vilket sista man på stol 8 gör. Han betar 200 i potten på 300, jag vill ha action och höjer. Men jag får syn av stol 4 och 8 och förstår att ingen av dem har en riktigt bra hand. Förmodligen sitter de med J och usel kicker och någon som kanske har A-6 eller A-2. Turn är Qk och det tror jag är ett dunderkort, dels för att jag träffar färgen men också för att det finns hopp om att någon kan ha J-Q och kommer att betala hela vägen. Jag betar 1200 och får syn av stol 4 samt omslag av stol 8 till 4000. Fantastiskt tänker jag, någon måste ha minst två par här, men kanske är min låga färg slagen? Men det är rebuy så jag går all in och stol 4 viker sig medan stol 8 synar. Han visar upp Jk-Qc och har otäckt nog 10outs. Rivern är 10s och jag kan andas ut och ta hem en jättepott på drygt 22 000.

Jag fortsätter att driva spelet och vinner de första åtta potterna, som tar hela 45 minuter. Clonie tar på sig polisrollen, utbildar dealern och organisera potterna så att de blir rätt.

Efter första paus har jag redan 45 000 marker och detta ser fantastiskt ut. Men så lyfter jag A-A på knappen och nu börjar bordet jaga mig på allvar. Alla synar och jag höjer till 800 och får fyra syn. Floppen kommer med 3s-6r-10k och alla passar så jag betar 2500 och får en syn. Turn är Ks, min motståndare passar varvid jag betar 6000 och får syn igen. River är 8r, jag får återigen pass och betar 10 000 då jag inte tror att han träffat triss. Men jag får syn och min motståndare visar 8h-10h. Surt, sa räven. Nu är jag nere på drygt 20k som jag förlorar i nästa pott. Rebuy följs snart av ännu en rebuy och ännu en och ännu en. Jag lyckas till slut komma upp i 80 000 efter åtta rebuys och en addon. Clonie Gowen spelar tre händer, tightare går nog inte att spela, speciellt i en rebuyturnering. Inför dag 2 är jag topp 20 utav 250 spelare och min största glädje är att bordet inte kommer att lottas om på länge, då bordsnumret är lågt.

Turneringen börjar kl 10 och pågår fram till 01, med paus på 2 timmar för strandparty och middag. Sinnesjukt upplägg men vi är i Afrika, det är bara att tugga i sig. Nu blir det bara en snabb frukost och så bär det i väg till Casinot. Jag börjar starkt igen och kommer upp till 175 000 första timmen, då alla är tighta och jag får bra kort. Sedan får jag 10-10 på knappen och synar uppspel från stol 4. Flopp 4-5-8 regnbåge och jag synar en bet på 5000. Turn är 10 off och han betar 20 000 och jag synar med min triss då jag misstänker att han viker sig om jag slår om. River är J off och han betar 50 000 och jag funderar om jag blev slagen på rivern. J-J är dessvärre en möjlig hand. Men samtidigt är det troligare med Q-Q och högre, men då han spelar tight borde han inte ha betat, så jag synar istället för att slå om. Det visar sig vara riktigt då han visar J-J. Tungt med en 2 outare i detta läge.

Det är bara att bita ihop och ta nya tag. Jag har fortfarande 100 000 kvar. Men korten har nu definitivt kallnat. De närmaste timmarna spelar jag inga händer alls. Så får jag plötsligt A-K i klöver på knappen. Stol 4 från mig höjer till 10 000. Alla viker sig. Agressor har 110 000 och har tidigare spelat dåligt så jag bestämmer mig för att höja till 40 000 och agressor synar efter lång betänketid. Floppen är 3-4-5 med en klöver och agressor går direkt all in med 70 000.

Det kostar mig 60 000 att syna en pott på 140 000 och jag har i sämsta fall 4 outs på en 2: a och runner –runner färg eller i normalfall 10 outs då jag tror på följande handmöjligheter: 6-6 till 10-10 i 90 % av fallen och A-Q i 5 %, samt i 5 % av fallen har jag ingen aning. Jag bedömer att jag har ca 40 % chans som sämst. Det känns korrekt att betala 60 för att vinna 140. Jag synar och han visar upp två röda åttor. Strax är det hela över. Det kommer ingen hjälp och allt känns tomt. Att det ska vara så svårt att ha tur i de här lägena. Jag har haft ovanligt bra kortsnitt och det känns som motståndet var överkomligt, men man måste även ha tur för att nå finalbord.

Bäste svensk blev Christer Öman med en 8:e plats. Vinnare blev Ryan Dreyer en spelare från Sydafrika vilket är väldigt bra för turneringens framtid.

Mätt på poker åker jag dagen efter till en lejonpark utanför Sun city med Christian Öman och hans vänner. Lejon är sanslöst häftiga djur, särskilt de stora hanarna med en vikt på 250 kg och praktfull man runt sina huvuden.

Sista dagen tar jag en tur till badanläggningen ”Valley of the waves”. I den enorma kallvattenpoolen sveper 2 meter höga vågor fram var nittionde sekund. Häftigare i verkligenheten än i skrift kan jag lova.

Avslutningsvis är Sun City är en fantastisk resort. Stort poolområde, prisvärda hotellrum, mat och dryck. Safarin i Pilanesberg är en upplevelse, Pokerturneringen var jättekul, cashgamet intressant och sydafrikanernas mottagande varmt och generöst.

Det negativa är alltför få cashgamebord och miserabla dealers. Borden ska bytas ut och personalen utökas till nästa turnering lovar arrangörerna…

Greetings from Africa av Jan ”Hatten” Helander